Ibland skrattade jag på riktigt.
Jag grät nog nästan varje kväll ett tag. Jag mådde så himla dåligt och jag visste inte varför. Jag var så väldigt rädd för att någon skulle veta. Jag gjorde allt för att det inte skulle synas. På nio månader förändrades så mycket och jag har nog inte hittat min plats riktigt ännu. fortfarande. Jag är inte så bra på sånt, jag är bättre på att känna mig vilsen. Därför känner jag mig ganska så tom just nu. Och mest av allt känner jag att jag aldrig har tid. Tid för sånt som spelar roll.