November.
Att se tillbaka på det år som har gått är en märklig upplevelse. fysiskt blir hela kroppen varm och kall på samma gång. varm, för att hjärtat klappar hårt, hårt, hårt för allt det fina som hänt. kanske det finaste i mitt liv. och kall, för att det svider så att tänka på den vår som gjorde tusen hål i mig. pistolskott. har aldrig fått så många på rak förut.
under täcket har jag förälskat mig i kärleksvisioner. på höga berg har jag känt hopp. På jobbet klockan ett har jag känt tårarna bränna bakom ögonlocken. på en bro i midnatten har jag kikat ner och beskådat livets skörhet. tidiga morgnar har jag känt ånger. på middagar har allt i mig bubblat som sodastreamad sockerdricka. ett lyckorus som aldrig tycks ta slut.
ungefär så beskriver jag det år som varit. jag har varit kär i allt som heter livet och hatat det lika innerligt några stunder om. att livet i bland kan kännas som en berg och dalbana, det kan jag sannerligen skriva under på. med bläck. hårt och rispa det i skolbänkar.
nu ska jag räknar ner dagarna och plötsligt känns det sådär varmt och kallt igen. livet. alla känslor ska med. i bland känns det som om det bara är jag som kan känna lyckorus och isande ånger på samma dag. i bland på samma timma.
jag får väl finna mig att det är det här som är livet. att det är det här som är jag.