ett krossat förtroende
Man vill inte annat än att lita på en människa. Speciellt på en människa som betyder så mycket. Men det är så svårt. Lögner, svek och drama har förändrat allt. Man kämpar för att bygga upp förtroendet men hela tiden kommer det något som river ner det man byggt upp.
Jag iakttar, lägger ihop bitarna i huvudet tills pusslet är helt, slutar inte förrän allt stämmer. Man ljuger för att skydda sig själv. För att man inte vill såra med sin egna sanning som man vill hålla hemlig till varje pris. För man vet att sin egna sanning är fel, och man vill inte göra fel. Därför ljuger man.
Har man en gång krossat mitt förtroende tar det så jävla, jävla lång tid att bygga upp det igen. För har man gjort något en gång kan man göra det igen. Och ljuger man redan om små saker så varför skulle man inte kunna ljuga om stora, värre saker? Klarar man av att se en människa som man tycker om i ögonen och ljuga om små grejer, då är inte gränsen till att kunna ljuga om stora saker så långt bort. Man måste förstå att allt inte är svart eller vitt. För mig är det mesta grått. För de flesta människor är det grått. Jag må inte vara lika stark. Jag är fortfarande trasig.
Jag är inte perfekt. Jag gör fel, hela tiden. Men jag lär mig av det. Jag ljuger inte. Jag respekterar dig. Frågan är om du respekterar mig?
jag har släppt in dig alldeles för tätt inpå för mitt eget bästa.