vad som egentligen händer.
vad som egentligen händer är att det som vanligtvis brukar hjälpa inte längre hjälper. jag tvingar mig ut i dagen i kylan, går till alla dessa köpcentrum som jag numera hatar. Vad som egentligen händer är att jag tappar bort meningen med saker och ting. att ingenting riktigt spelar någon roll. att, hur mycket jag än försöker komma på bra anledningar till varför jag ska gå upp ur sängen, göra mig i ordning, borsta mitt hår, läsa min bok, besvara meddelanden, åka någonstans, träffa någon, så känns allt ganska meningslöst. vad som egentligen händer är att jag blir så himla arg. det är en ostoppbar irritation, en ilska som svämmar över och jag har inte någon energi till att stoppa det. jag skrattar när det är roligt och blir varm när det är lyckligt och jag när återgår till det verkliga livet: antingen så känner jag mig arg, eller så känner jag mig ledsen, eller så känner jag ingenting alls.
vad som egentligen händer är att jag inte kan se särskilt långt in i framtiden. det känns som om det aldrig ska bli bättre, kännas bättre. men någonstans, vet jag att det kommer. lyckan. ibland efter en månad, ibland efter flera. men bättre blir det alltid. och den tanken, samt Jake som jag håller hårdast i, en gnista hopp i ett mörker jag inte vet hur jag hamnade i.