Jag lovade mig själv att det här aldrig skulle hända mig

Efter ett samtal som känns som en evighet, tackar jag och lägger på luren. Mina ben viker sig under mig. Jag sjunker ner på hallgolvet och plötsligt känner jag paniken komma. Jag börjar skrika, gråta och slå. Jag börjar riva mig på bröstet i ett desperat försök att slita bort smärtan i mitt hjärta. Tusentals knivar skär där inne och gör såren allt djupare.Det här händer inte mig. Det här händer på film, i böcker, det händer andra människor, det här händer inte mig. Jag lovade mig själv att det här aldrig skulle hända mig.

 

Till sist kryper jag ihop i fosterställning och håller om mina knän så hårt att jag inte kan andas, än mindre skrika. Det jag inte kan hindra är tårarna och jag låter dem rinna. Frågar rakt ut i luften varför jag inte kan få bryta alla ben i hela kroppen hellre än att ligga här på golvet med ett brustet hjärta och den psykiska tortyr som det medför.

 

Jag glömmer aldrig när han sa att han aldrig skulle kunna vara otrogen mot mig, Jag valde att tro honom, att blunda för vad jag egentligen visste var sant.  Men jag fick en så klar bild nu. Många anser säkert att otrohet är när man strular och gör något fysiskt. För mig är otrohet att man går bakom ryggen mot sin partner, det kan vara från att skriva saker till någon annan till att träffa någon i smyg utan överhuvudtaget behöva göra ngt fysiskt, utan det är tanken. I mitt fall är det så, prata med någon tills midnatt och sedan väljer att träffa henne i smyg och ta en massa bilder men väljer ändå at förneka det hela. Varför ens känna behov att göra alla dessa saker om du gillar din tjej?

 

Det där sveket, de där lögnerna. Gångerna jag gråtit mig till sömns, gångerna han skrikit på mig för att han ”inte orkar med dessa löjligheter och att man är känslig”

 

Jag älskade honom mer än vad mitt hjärta klarade och jag hade utan att överdriva gjort precis allt för den killen. Herregud, den här killen tog mig med en storm. Philip Nguyen. Jag blundade för hur han behandlade mig. Jag säger inte att jag var felfri, långt ifrån men det han gjorde mot mig framkallade en smärta så stor att jag inte kunde hantera den.

 

Allt jag någonsin krävde ur vårt förhållande var ärlighet. Modet att säga sanningen. Jag sa alltid att det är svårare få höra något i efterhand, från någon utomstående. Därför skulle vi vad som än kunde hända vara ärliga, för att kunna förlåta och jobba på våra misstag.

 

Jag förstod att jag inte längre kunde blunda, att jag var tvungen att släppa taget..

 

Jag ska flytta ifrån den här landet snart och lämna allting bakom mig, börja om på nytt. Just nu lever jag på hoppet om att jag någon gång kommer att få uppleva en kärlek lika stor, men med en kille som kommer att behandla mig med respekt och ärlighet. En kille som gör det värt att vara sårbar med allt vad det innebär.

 

 

 

 

6 kommentarer