... and i just want to be found.
Det dunkar av text inuti mig. Jag skriver och skriver men allting blir bara utkast för egentligen vet jag inte om jag vill dela med mig av det. Gråten ligger långt upp i halsen även fast jag inte vill. Jag vet inte varför vissa saker fortfarande gör ont, jag vet inte, försöker, försöker så jävla mycket att förstå men det går inte och till slut splittras jag ändå. Visst är det löjligt ändå, på något skevt vis? Och i allt detta röriga känner jag mig så himla förvirrad. Jag förstår inte mina egna känslor, jag är ju lycklig. Och olycklig. Glad, men ledsen. Jag vill förstå, försöker förstå men det går inte. Jag kramar honom och samtidigt vill jag gråta. Bara storgråta rakt mot hans mjuka axlar. För mig handlar det om att pussla ihop de bitarna i mitt röriga liv och försöka hantera allt runt omkring mig.