Kudden kommer dofta salt i flera dagar och huden blir allt mer skör i takt med att du nyper varenda millimeter i hopp om att det ska svida mer än klumpen i magen. ångestklumpen. den som alltid finns där och som kommer fortsätta ta över dig och dina tankar ända tills den dagen då du låter någon höra hur du smärtar, låta någon ta din hand, hjälpa dig upp, värma dig, krama dig, säga att du är visst det värd. du är värd liv du är värd liv du är värd liv och livet är värt dig.
jag ligger kvar i den ensamhet jag tror mig förtjäna. blundar och gråter tills någon kommer hem och hör mig. någon som ser på mig med sorgfyllda ögon där jag ligger alldeles blek från en hel dag utav ångest och alldeles för korta andetag.
Vill inte säga att det kommer bli bättre men du kommer att bli starkare för varje smärtan du tar dig igenom. Vet hur det känns att känna sig så fruktansvärt trasig och man önskar att någon kunde pyssla ihop de trasiga bitarna. Det är okej att inte må okej. Men kom ihåg att aldrig sluta kämpa!