Jag sitter i parken. Det är inte långt hit från där jag bor. Parken är nästan alltid full av folk. Här kan man vara ensam samtidigt som man inte alls är ensam, och just nu passar det mig perfekt. Jag ser ett gammalt par lite längre bort på stigen. De är kära. Det syns överallt runt omkring dem. Han tittar på henne och säger något med sin brittiska dialekt. Väntar sedan på en reaktion, som kommer direkt. Hon skrattar, tar hans hand och pussar den sedan en massa gånger. Som om hon med varje puss ville säga "du är min, bara bara min". Och jag blir så glad för deras skull när jag ser dem, samtidigt som jag får tårar i ögonen där jag sitter i den överfulla parken. För de där två är säkert på väg hem. På väg hem till deras eget bo, där spår av deras gemensamma liv finns överallt. Där de bor med varandra. Där de delar ett liv, en vardag och en säng tillsammans. Varje dag. Och jag får tårar i ögonen. För jag tänker att en dag när jag blir gammal så ska jag också ha det så. Då ska jag dela liv, vardag och säng med honom. Varje dag. Med honom. Varje dag ska jag vara med honom.
Vilken fin bild!