När jag ska försöka forma orden så går jag sönder.
Så många som skulle lyssna, men det går inte. Tänker så mycket, och så ofta. Vet inte varför det är så svårt, oftast helt omöjligt, att öppna sig ens lite. Orkar liksom inte riva i det såret. Vet inte hur det skulle kännas. Vågar inte känna efter förrän jag har landat i något tryggare.