När allt man bryr sig om och älskar inte finns tillräckligt nära.
När det mörka nästan känns som att det kommer tillbaka och man känner sig låg över ingenting och inuti svider det av bara tanken av att må dåligt igen. När det mörka är så nära att man kan ta på det, då vill jag göra något åt saken. Som att ställa mig i en iskall dusch, bara för att få det att backa tillbaka och försvinna igen. För jag vill inte ha något med det att göra mer.
När allt man bryr sig om och älskar inte finns tillräckligt nära och man känner sig ensam innanför dessa fyra väggarna, då vill man bara dra duntäcket långsamt över sin kalla kropp och bara få sova i evigheter för att slippa få tänka. Tänka på det dåliga och kanske det mörka. Sova och inte tänka är något som nog är väldigt underskattat.
